-

Jag minns samtalet som igår.
Jag hade varit på min första luciaträning för året och var på gott humör.
Pratade med M på msn, och han frågade hur jag mådde.
När jag svarade att jag mådde bra gick det nog upp för honom att nyheten inte nåt mig.
Då kom det, som ett slag i magen.
Jag ringde upp och fick det bekräftat.
Min älskade lilla ängel hade tagit sina vingar och flygit iväg.
Jag minns hur jag skrek, hur jag föll ihop i soffan och allt blev svart, hur jag grät i flera timmar,
hela natten, dagen efter... tårarna ville aldrig ta slut. Smärtan i bröstet gjorde så ont.
Jag tänkte, att om jag verkligen, verkligen försöker få henne tillbaka genom tankens kraft så kanske hon kommer.
Hon kom inte tillbaka.
Imorgon är det 4 månader efter hennes begravning, och jag minns hur ont det gjorde.
Panikattacken jag fick när dem lyfte ut hennes kista, känslan av att hon tas ifrån mig.

Vissa dagar går bättre än andra, men det är som om jag hela tiden är på helspän. Vi har blivit prövade sedan denna dag och detta har fortsatt. Jag har aldrig haft en chans att lugna ner mig.

Hur gör man för att det ska sluta göra ont?
Om ett par timmar är det dags för ännu en begravning, jag vill inte ens tänka på känslan.
DET GÖR SÅ ONT!