Stresshantering
Idag började vi med en ny kurs som kommer att handla om Stresshantering och Kundpsykologi.
Dagen började med en introduktion på 2 timmar och sedan körde vi föreläsning resten av dagen.
9-15, det känns i huvudet att det har blivit fyllt med information.
Men läraren verkar iallafall jättebra, hon förklarar väldigt mycket med exempel ur verkliga livet. hur hon, hennes barn, man osv reagerar i vissa situationer. Och därför blir det mycket enklare att ta in, när man kan koppla det till ett sammanhang.
Kursen är en månad, och efter det började vi med en Mat för hälsa-kurs, som tydligen ska vara mycket bra.
Det ser jag helt klart fram emot.
Och vad väntar efter det?
Jo, en grymt efterlängtad sommar. Ja tack!
Helgen kommer att innebära en del festligheter, och det känner jag verkligen att jag behöver.
Har varit inne i en down-period under en längre tid nu, men när jag känner att våren börjar närma sig, trots att termometern stod på -31 imorse, så känner jag hur jag börjar vakna.
Jag är så less på att frysa och denna fruktansvärda vinter. Nu vill jag ha lite glädje och värme, och trots att ingenting kommer bli som förut, så känner jag att jag ändå ser fram emot sommaren. Det är som att allting blir så mycket enklare då.
Så är det med det.
Ikväll blir det soffläge med OS, jag känner att huvudet verkligen måste få återhämta sig och smälta alla nya intryck från dagen. Och det gör jag då bäst då jag bara får vara.
För imorgon blir det nya tag, ny föreläsning 9-15. Men sen.... HELG!
Cant sleep
Det är alldeles för mycket tankar som snurrar runt, runt och jag blir galen.
Jag ligger och väntar på att sommaren ska komma med värme och glädje,
då jag vet att sommaren är en tid då jag verkligen lever.
Men i samma tanke kommer jag fram till att ingenting kommer att bli sig likt.
Idag är det 4 månader sedan Frida Evelina Paulsson lämnde ett stort hål efter sig,
och jag har verkligen tänkt på henne många gånger under den här dagen.
Det började redan igår då jag satt och såg på en dragracingfilm från Piteå 2008.
Jättekul, tyckte jag. Kul att se dig själv samt många andra som tillhör ens familj på sommaren.
Det var kul, fram tills jag såg något grönt bland juniordragstrarna.
Jag kände hur hjärtat började slå jättefort, och jag kan nästan lova att hjärtslagen hade synts utanpå kroppen om någon tittat efter. Hjärtat slog, och jag kved....
Några par bland juniorerna körde iväg, och mitt hjärta fortsatte slå. Jag visste vad jag skulle få se, men jag visste inte om jag skulle klara av det.
Där rullade hon in för burn-out. Den gröna bilen, Wild Child, med min Lill-Frida som förare.
Paniken flög över mig och jag gick fullkomligen sönder. Smärtan går inte att beskriva.... Och jag vill inte heller att någon ska behöva uppleva den. Det gör så ont.
Efter ett tag fortsatte jag kolla på filmen, nu med Mathias bredvid mig.
Jag lugnade ner mig, och när hon återigen kom in i bild gick det bättre.
Att hon skulle vara borta kändes inte längre så verklighetstroget;
Klart Frida ska finnas och köra med oss, sommar efter sommar.
På två dagar har jag nu fått se henne 5 gånger, min ängel. Idag såg vi på en film från Sundsvall, jag minns tävlingen som igår. Det var tävlingen Frida kom tvåa och Jessica vann, Frida tyckte att var så pinsamt att ta emot priset, att hon vände ryggen mot publiken.
Våran älskade Lill-Frida!
Som sagt, ett lugn satte sig ändå min kropp efter att ha fått sett henne, det var som att hon var så nära. Att verkligheten inte kan vara så grym som den visat sig vara.
Efter filmerna sprang verkligheten ikapp, och jag vet att allt är så mycket värre än vi kunnat ana.
Om vi bara hade vetat det vi vet nu, för ett halvår sedan.
Jag hade inte tvekat, jag hade tagit dig i min famn och sagt att du aldrig hade behövt känna dig ensam. Att hur hemska saker och ting än är, så har du alltid stöd från oss som älskar dig. Och det är många ska du veta!
Frida, om du bara visste hur älskad du är!
Jag saknar dig........
Och som om inte detta skulle räcka, så slits fler människor bort från oss. På en gång frågar jag mig, vad är det för mening med allt?
Man brukar säga att allting har en mening och ur varje ont kommer det något gott.... Men jag undrar, vad av allt detta hemska som vi genomgått, ska kunna leda till något bra. Och även om det bra kommer att komma, så var det ALDRIG värt att vi skulle tappa dessa underbara människor.
Som min kloka mor brukar säga;
Livet är som en skör tråd. Och allt vi har är bara till låns.
Men det kan väl inte ta slut här? Det måste väl finnas mer? Om Big Bang, eller Gud om vissa vill tro det, skapade allt detta så måste det väl finnas mer än bara det ynkla lilla plats vi har på jorden för en stund. Som i sagorna möts vi i Nangijala, där det nu bara finns lycka. Tills dess vet jag att ni sitter på varsit moln och dinglar med benen och tittar ner på oss. Like our guardian angles.
Håll mig i handen, jag kan verkligen behöva det!
ErikKoistinen * FridaPaulsson * NiclasNorgren * KerstinHahr
För att bara nämna några som lämnde jorden för tidigt.
För oss kommer det ta flera år, men för er är det bara som en dag,
sen ses vi igen. I Lyckans Land, där solen alltid ler.
Lyckorus!
Just nu har jag en känsla i min kropp som jag inte har känt på väääldigt länge.
Jag är sprallig och det spritter i hela kroppen, trots att jag egentligen borde vara heelt slut.
Dagens gympaexamination gick kanonbra och allt känder super!
Vi (jag, Sofia och Carro), kändes sammansvettsade och hade bra koll på vårt pass.
Det är egentligen inte konstigt att jag känner mig stolt, när jag tänker på vilket bra och välplanerat pass vi kunnat sätta ihop, under ändå så pass kort tid. Och aldrig innan trodde jag ens att jag någonsin skulle kunna räkna takter och kunna sätta ihop ett 45minuters medel/intensivt gympapass.
Men idag bevisade vi att vi kunde.
Efteråt fick vi jättepossitiv feedback, och det kändes som om fler än vi var nöjda. Det vi behövde slipa på, var på detaljnivå, och innan man kommer dit så har man jobbat på bra!
Som sagt, jag är superglad i hela kroppen, och jag sa till Sofia i bilen på vägen hem att denna adrealinkick skulle kunna få mig att springa till Åkullsjön. Men som Mathias sa när jag talade om det för honom, jag skulle nog vara ganska så slut redan i Sörmjöle ;)
Nu har jag verkligen samvete att bara få njuta av min ledighet i en veckas tid. Och den tiden ska jag försöka spendera på bästa sätt.
Åh vad stolt jag är över oss tjejer! =)
Tomorrow
Imorgon är det dags,
domedagen är här.
Jag, Sofia och Carro ska avsluta den här kursen, med ett examinerande gympapass på 45 minuter.
Jag är fortfarande inte så nervös, men jag kanske blir.
Ikväll har jag plågat min älskade syster lite i hallen.
Jag körde igenom mina 5 låtar som jag ska hålla i, Frida och delvis mamma stod som deltagare.
Det var jättekul att visa upp för dem vad vi har kommit på, och jag fick bra feedback.
Skönt att öva med någon utomstående, och få agera riktig ledare.
Håll tummar och tår för att det går bra för oss imorgon.
Efter examinationen är vi skollediga en vecka framåt. Nästa onsdag börjar nästa kurs, då vi ska jobba med kundpsykologi och stresshantering.
Det ska faktiskt (!) blir skönt att sätta sig i skolbänken igen. Lyssna och skriva, inte fysiskt arbeta vid varje skolpass. Det tar mer än man tror. Men samtidigt har det varit jätteskönt att träna så mycket som vi gjort den senaste månaden!
Men om jag känner mig så mycket mer tränad nu än då... nja.. Kanske lite bättre kondition. Men inget märkbart ;)
Min ledighet ska jag spendera på en bra sätt. På torsdag blir det förhoppningsvis en fika på stan med Emma, sedan åker jag till Åkullsjön. Inga större planeringar, men det ska bli en vecka av njutning!
Jag kan fortfarande inte förstå, och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna göra det heller.
Så fort jag tänker på det, klumpar det sig i halsen.
Det gör så ont när jag intalar mig själv att jag aldrig mer kommer att få delta i alla dina tokigheter.
Sånt här händer inte!
Du är/var en kvinna med ett hjärta av guld, och jag kommer förevigt att älska dig! Jag tänker bära med mig dig i mitt hjärta i varje steg av mitt liv.
Jag känner dina och Fridas händer i mina, och den närheten tänker jag alltid bära med mig.
Det stärker mig att veta att ni är med mig, ni finns i mig.
Jag vet att vi en dag kommer att ses igen. Det kommer att dröja många år för oss, men det blir bara som en dag för er. Vi kommer att ses i Nangijala, och där kommer solen alltid lysa.
Vi kommer att ha varandra igen!
Alis Volat Propriis - Hon flyger med egna vingar
Headache
Efter att i ett par år lidit av "konstant" huvudvärk,
börjar det slita på tålamodet.
Just nu är jag i en fas när huvudvärken kommer och går var och varannan dag,
men ibland dyker den upp lite då och då, men jag blir aldrig förvånad då den väl kommer och hälsar på.
Fy säger jag bara, nu vill jag inte mer....
Helgen har spenderats i Åkullsjön, och jag är så glad över att Alla Hjärtans Dag fick firas med Mathias. Tidigare år har inte varit lika romantiskt, och många tårar rann förra året. Men det behöver jag inte gå in på nu. Jag hade mitt stöd i Afrika.
Vädret var på topp, så igår fick jag mig en sightseeing runt Åkullsjön, ett helmysigt promenadstråk på 3 km. På sommaren ska det finnas blommor och kor runt sjön, helt klart något som faller mig i smaken =)
Men idag tog Röda Faran mig tillbaka till Hörnefors och sedan vidare till Nordmaling,
där jag, Carro och Sofia övade tillsammans för sista gången på vårt gympapass. Helt slut i huvudet var jag och visste inte alls vart jag skulle hitta min energi. Efter 45minuter stod vi där svettiga och klara, jag hade klarat av det, med eller utan energi.
Nu ska jag kurera mig, göra en tidig kväll och försöka få bot på mitt huvud, före det fullkomligen sprängs.
Träning, träning, träning
Magen och ryggen värker, och armarna ömmar.
Gårdagen bestod i stort sätt av träning.
Gympaträning på morgonen, sedan en sväng på gymmet med löpning och styrka.
Kvällen spenderades i Sörmjöle och även där blev det en långpromenad.
Så det känns idag, och även idag måste jag öva gympa.
Heja mig! =)
Torsdag
Det närmar sig inför vårt kommande gympapass som ska bli den examinerande uppgiften för den här kursen.
Idag hade vi handledning, och Anna, läraren, tyckte att vårt program såg jättebra ut.
Det är alltid kul att få positiv feedback för något man gör, och självklart finns det en hel del som vi måste slipa på. Men grunderna är bra!
Jag är inte särskilt nervös inför gympapasset, men som sagt, det är ju ett par dagar kvar, så jag hinner kanske bygga på min nervositet.
Men samtidigt, vad tjänar det till att vara nervös? Då kanske jag istället glömmer allt och gör bort mig totalt.
Därför ska jag öva och öva, och därefter göra mitt bästa.
Så det så.
Nu på eftermiddagen har jag och mamma myst på i stan,
och ikväll blir det ännu mer gympaträning och sedan soffläge.
Det får jag unna mig, och jag hade tänkt att knäppa på Vinterspelen i Åre,
som jag tycker är ett roligt program. Bra initiativ Kanal5 ;)
Nu vill jag bara ha helg.
Som förövrigt kommer att innehålla mys med Matilda,
och sedan ännu mer gympaträning.
Det är bara att bita ihop nu sista biten, och sedan se fram emot en veckas ledighet efter det.
9 februari
För ett år sedan fick jag ett helmysigt mail från min familj då jag var i Afrika.
Jag blev då meddelad att jag hade fått en liten kusin.
Lilla Matias, som då idag fyller ett år.
Min älskade lilla prins!
Ikväll blir det kalas och mys på Trollstigen.
Men den 9 februari skulle Matias inte då rå om ensam,
han skulle ju faktiskt dela den tillsammans med vår älskade Kerstin.
Tänk om vi visste då, det vi vet nu.... Att ett år senare så skulle hon inte längre vandra här på jorden tillsammans med oss. Tänk vad livet förändras...
Idag är det din födelsedag Kerstin, och ljuset intill dig har fått brinna hela dagen.
Att se dig sitta där i snön gör mig varm.
Du finns med oss hela tiden.
Hoppas du har det bra där uppe i himlen, och att du tittar ner på oss och ser att vi tänker på dig!
Ingenting är sig likt längre!
6 februari... sov så gott älskade du!
och även natten var otroligt orolig, det var som om jag kände på mig något.
Sedan flöt dagen på bra, vi åkte skoter och jag hade jätteroligt.
Tills samtalet kom..... Jag såg Johannas namn på displayen och det var som om hjärtat skulle stanna.
Jag ville inte höra henne säga orden...
"Hon drar sina sista andetag"
Det var som om hela världen under mig bara rasade samman,
jag visste att dagen skulle komma, men jag har aldrig velat inse.
Jag har hela tiden gått och väntat på en vändning, att snart ska läkarna se att det skett ett misstag,
och att vi ska få behålla vår älskade Kerstin.
Idag drog hon sitt sista andetag....
Det gör så ont, så ont! Men samtidigt är jag lättad över att all väntan är över.
Hon behöver inte lida, hon har lyft med sina vingar och flygit iväg.
Drygt 2 månaders tragedi, har fått ett avslut.
Sorgen vi bär med oss kommer finnas, länge till.
Jag tror aldrig vi kommer kunna släppa det vi har gått, och går, igenom.
Hur en sån underbart fin människas liv, kan få ett sådant tragiskt öde.
Det kunde väl ha varit en ond människa som fått genomlida detta,
istället väljer man vår allra finaste Kerstin.
Den kvinna som stått vid min sida sen barnsben. Kvinnan som morfar föll för på en dans, och som det sa klick med. Den kvinna som bara kom in i vår familj, som en del av oss. Den kvinna ingen vill vara utan.
Vi är inte utan henne, men hon är inte längre närvarande.
Kerstin, du kommer alltid att finns i mitt hjärta. Och där kommer jag att bära med mig dig genom mitt liv.
Jag kommer att berätta om alla dina upptåg och tokigheter för mina barn, berätta för dem hur enormt duktig du var på allt.
Jag kommer aldrig att glömma, bara minnas den underbara människa du var.
Som en mormor för mig, som fanns där när det stormade, som höll mig i handen genom svårigheter. Som log emot mig, på ett sätt som bara du kan. När jag var duktig, fick du mig att känna mig så mycket bättre. Du har alltid trott på mig. Och jag kommer alltid att älska dig!
Jag vill och kan inte tro att det är sant.
Jag vill bara vakna upp och att någon ska säga att allt bara var en hemsk mardröm.
Jag vill inte, det funkar inte.
Du ska ju vara här....med oss....
Du log mot mig en sista gång.
Du var så lugn, som om du redan gett dig av.
Du såg på mig att jag var rädd.
Hur kan man någonsin vara beredd?
Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig,
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel,
För en stund
Sov gott mormor, vi ses i Nagiala.
Tills dess så vet jag att du kommer att vaka över oss.
So I won't give up
No I won't break down
Sooner than it seems life turns around
And I will be strong
Even if it all goes wrong
When I'm standing in the dark I'll still believe
Someone's watching over me
Åkullsjön
Han är ute och försöker få ihop sin bil, som inte alltid vill vara på hans sida.
Tacka vet jag bilar som bara är att starta, sedan funkar dom.
Det är sådana bilar jag ska ha i framtiden, utan krångel.
Drömma går ju! ;D
Det som är skönt här, är att man bara kan tänka på ingenting.
Det är rätt så kravlöst, och man kan bara vara.
Veckans kommande projekt i skolan, är inget jag orkar oroa mig för nu.
Allting löser sig.
I eftermiddag ska vi åka vi åka på 60års kalas hos hans morbror.
Det blir spännande att träffa ytterligare delar av släkten.
Jag får lägga på ett leende och försöka ge ett bra intryck av mig själv,
haha.
Satt just och kikade runt lite på Hannas blogg, och inser att det nu inte alls är länge kvar tills hon kommer hem.
Hon tar med sig sommaren och allting kommer bli så där underbart skönt igen.
Det är på sommaren jag verkligen lever. Solglasögonen är på, inte en massa kläder packade på varandra för att slippa frysa, utan bara ett par korta shorts och ett linne. Åh, vad jag längtar. Både efter sommaren och efter Hanna =)
Trots lugnet här, kommer paniken ibland ikapp mig.
Jag kan komma på mig själv med att bli alldelens stirrig, och hjärtat börjar slå hårdare.
Det är jätteotäckt, men med tanke på vad jag går igenom, och kommer fortsätta gå igenom så är det bara att låta hjärtat fortsätta slå hårda och snabba slag. This is just the beginning of the pain......
Se upp för dårarna....
Just nu på SF-kanalen och det går bra som bakgrundsfilm.
Jag trodde att jag sett den förr, men nu känner jag inte igen den.
Skumt.
Främmandet som vi haft i eftermiddag har just åkt.
Mamma hade bakat en supergod sockerkaka och dom satt som uppradade i soffan när jag kom hem från skolan.
Eftermiddagen har innehållit en hel del tårar, men känslan av att inte vara ensam stärker mig....
Vi har varandra!
Jag kan bli så arg.
Så arg på att livet kan vara så orättvist!
Varför, är en fråga jag ställer mig många gånger per dag.
Varför just hon?
Det gör såå ont.
Vi kan prata, och jag ser dig framför mig.
Men i samma stund kommer jag på mig själv om att se någon annan framför mig.
Jag vill inte inse, och jag vill inte förstå.
Verkligheten är alldelens för otäck!
Ge mig vår finaste tillbaka, väck upp mig ur mardrömmen!
Jag kommer alltid att älska dig och bära med dig i varje stund av mitt liv!
En annan dag som jag blev OTROLIGT irriterad över idag är när vuxna inte kan se till sitt eget och andras bästa.
Man kommer inte in i omklädningsrummet, går in på toaletten och spyr och sedan går ut och gympar med oss andra!
Det är inte okej!
Någon måtta får det faktiskt vara. Nu är jag less på daltandet.
Gympan får vila.
Jag skojar inte.
Idag har jag inte gjort många handtag.
Vi har varit hos Carro hela dagen och varit jätteduktiga.
Har i princip hela vårt gympapass färdigt,
med lite tillfixning.
Men jag måste säga att jag inte har haft den mesta energin idag.
Har jag fått suttit stilla, så har jag tagit den chansen.
Det är inte okej, när jag vet hur bra jag mår av träning.
Nu var det många dagar sedan jag tränade.
Imorgon och på torsdag är det dags igen i skolan,
och under denna period så försöker jag endast hålla mig till skolträningen.
Kursen vi läser är praktisk, så vid alla lektioner rör vi oss.
Därför får gymmet vila.
Jag skulle ha behövt träna idag, men jag orkar inte.......
Godis fri.
Kom just på,
idag är det 3 år sedan jag slutade med godis.
Jag minns det som igår!
Jag var less, och skulle gå på bio med Emma Enqvist, efter det fick jag nog.
Dagen efter var det 1 februari, och sedan dess har jag inte ätit en endaste =)
För stunden behöver jag det inte, då jag vet hur det smakar.
Många kan tycka att det är tråkigt,
men jag tycker inte att det ska påverka andra.
Det är ju faktiskt upp till mig vad jag vill stoppa i mig, och andra får sköta sitt =)
För mig kan det räcka med frukt, popcorn eller varför inte en skål med glass?
Man får hitta sina favoriter.
Jag vet att jag en dag kommer att börja igen,
men inte riktigt än.
3 år.. det är ändå en lång tid! =)
Plugg med SC
Det hade varit -28 tidigare på morgonen, men när jag klev upp var det "bara" -23.
Huvva tänkte jag, och hoppades på att dagen bara skulle bestå av hemmamys.
Men så var inte fallet.
Vid 12 tiden var det bara att pallra sig iväg till Sofia där en eftermiddag med tentaskrivning väntade.
Carro kom också dit från Nordmaling, och jag måste säga att vi jobbade på jättebra.
Helt klart bättre än mina förväntningar.
Vi hann i princip klart med hela inlämningen och dessutom hann vi sitta en bra stund och bara ventilera.
Morgondagen kommer att spenderas i Nordmaling med samma gäng, däremot kommer vi att ägna oss åt praktiskt arbete. Vi ska försöka ge oss på ett förslag till ett 45 minuters gympapass.
Efter det blir det lunch ute. Att det fanns sådana möjligheter i Nordmaling hade jag inte en aning om, och höjde lite smått på ögonbrynen. Men det blir nog spännande. Nordmaling har inte riktigt varit my hometown, så det jag vet finns i Nordmaling är systembolaget, någon djuraffär, typ ICA och Frasses. Haha, så mina förväntningar är inte så höga.
Det känns iallafall jättebra att komma igång i tid och få detta överstökat. Det är nog mycket i mitt liv iallafall.
Igår såg jag på I taket lyser stjärnorna, och jag måste säga att det var en jättebra film.
Dock fick den mig inte på dom bästa tankarna och det blev en hel del tårar som rann innan jag kunde tillåta mig själv att somna.
Jag vet att jag inte ska tänka så mycket, för jag kan inte påverka situationen.
Men gång på gång blir jag så påmind över hur orättvist livet kan vara,
hur kan man utsätta den bästa för detta. Det hade varit bättre om en dålig människa hade fått utstått detta lidande.....
Igår blev jag så påmind om hur mycket jag kommer att sakna dig..........
