Ett år...
Idag är det ett år sedan vi lyfte våra vingar mot varmare breddgrader.
31 januari 2009 begav jag, Malin, Johanna, Sonny och Nichlas oss till Afrika.
Slutdestinationen var Nairobi, Kenya, för att bosätta oss på svenska skolan där.
Våran resa skulle pågå under en månads tid och vi skulle utsättas för enorma påfrestningar.
Vi var borta från våra familjer, fick uppleva stressen i Afrika, agning bland barn och framför allt den fruktansvärda missär vi stötte på i Afrikas största slumområde: Kibera.
Månaden gick jättebra och vi stöttade varandra till tusen. Många tårar rann, men i samma stund insåg vi hur bra vi hade det här hemma. Att man inte ska klaga då vi har mat på bordet varje dag och tak över huvudet.
Vi insåg snabbt att skolundervisningen i Sverige fungerar otroligt mycket bättre än där. Man hade höga förväntningar på barnen, som dom inte alls levde upp till, och barnen fick skäll. Det var inte alls kul att se!
I Kibera väntade det värsta tänkbara, lukten var fruktansvärd och vägarna bestod av nedtrampade sopor. Bajspåsar var slängda efter vägarna och överallt kunde vi se människor i missär. Liggandes efter gatan med flugor över sig, hus som bestod av plåtar lutade mot varandra. Det går inte ens att förställa sig och så här i efterhand kan jag inte förstå vad jag egentligen upplevde.
Det fruktansvärda delades dock med glädje, för glädjen man kunde se i dessa barns ögon var total. Överalt gick dem i klumpar, ropade i kapp "How are you, im fine". Att se dessa barn kunna le, trots deras levnadssätt, sätter tankar i huvudet. Som sagt, hur bra vi egentligen har det.
Men det var ju faktiskt inte bara hemskheter och orättvisor vi fick uppleva under vår månad i Kenya. Under en av helgerna var vi faktiskt på safari i Maasai Mara. Där fick vi dansa med maasaier, se HUR många olika djur som helst och bo på ett helmysigt hotell, där rummen bestod av TÄLT. Med kaklade badrum, rinnande vatten och elektrisitet. Så camping fick en helt annan innebörd ;)
Att se alla dessa djur på så nära håll var hel häftigt, då vi hörde elefanterna andas och såg girafferna vandra i flock. Jag minns hur jag tänkte på mamma när jag stod öga mot öga mot de vackra lejonen, med bara en bil emellan.
I efterhand fick vi veta att vi hade sett i princip alla djur som gick att se, det var häftigt!
Som sagt, resan innebar skratt och gråt, glädje och missär. Det är det häftigaste, samtidigt som det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Men jag är så otroligt glad över att jag fick vara med om detta. Det är något jag alltid kommer att bära med mig, och det är något som jag lägger en tanke på ofta. På hur duktiga vi var när vi klarade oss på andra sidan jorden i en månads tid, fem 18åringar.
Vi gjorde det bra! =)
Ett år....
Helt sjukt hur snabbt tiden har gått, men samtidigt kommer jag på hur mycket jag hunnit med under denna tid.
Jag minns allt som igår, och jag tänker aldrig glömma. Det var en månad som stärkte mig och fick mig att stå upp för mig själv.
Det är jag väldigt tacksam för idag!
Så det får bli dagens tanke,
våga stå upp för dig själv.
31 januari 2009 begav jag, Malin, Johanna, Sonny och Nichlas oss till Afrika.
Slutdestinationen var Nairobi, Kenya, för att bosätta oss på svenska skolan där.
Våran resa skulle pågå under en månads tid och vi skulle utsättas för enorma påfrestningar.
Vi var borta från våra familjer, fick uppleva stressen i Afrika, agning bland barn och framför allt den fruktansvärda missär vi stötte på i Afrikas största slumområde: Kibera.
Månaden gick jättebra och vi stöttade varandra till tusen. Många tårar rann, men i samma stund insåg vi hur bra vi hade det här hemma. Att man inte ska klaga då vi har mat på bordet varje dag och tak över huvudet.
Vi insåg snabbt att skolundervisningen i Sverige fungerar otroligt mycket bättre än där. Man hade höga förväntningar på barnen, som dom inte alls levde upp till, och barnen fick skäll. Det var inte alls kul att se!
I Kibera väntade det värsta tänkbara, lukten var fruktansvärd och vägarna bestod av nedtrampade sopor. Bajspåsar var slängda efter vägarna och överallt kunde vi se människor i missär. Liggandes efter gatan med flugor över sig, hus som bestod av plåtar lutade mot varandra. Det går inte ens att förställa sig och så här i efterhand kan jag inte förstå vad jag egentligen upplevde.
Det fruktansvärda delades dock med glädje, för glädjen man kunde se i dessa barns ögon var total. Överalt gick dem i klumpar, ropade i kapp "How are you, im fine". Att se dessa barn kunna le, trots deras levnadssätt, sätter tankar i huvudet. Som sagt, hur bra vi egentligen har det.
Men det var ju faktiskt inte bara hemskheter och orättvisor vi fick uppleva under vår månad i Kenya. Under en av helgerna var vi faktiskt på safari i Maasai Mara. Där fick vi dansa med maasaier, se HUR många olika djur som helst och bo på ett helmysigt hotell, där rummen bestod av TÄLT. Med kaklade badrum, rinnande vatten och elektrisitet. Så camping fick en helt annan innebörd ;)
Att se alla dessa djur på så nära håll var hel häftigt, då vi hörde elefanterna andas och såg girafferna vandra i flock. Jag minns hur jag tänkte på mamma när jag stod öga mot öga mot de vackra lejonen, med bara en bil emellan.
I efterhand fick vi veta att vi hade sett i princip alla djur som gick att se, det var häftigt!
Som sagt, resan innebar skratt och gråt, glädje och missär. Det är det häftigaste, samtidigt som det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Men jag är så otroligt glad över att jag fick vara med om detta. Det är något jag alltid kommer att bära med mig, och det är något som jag lägger en tanke på ofta. På hur duktiga vi var när vi klarade oss på andra sidan jorden i en månads tid, fem 18åringar.
Vi gjorde det bra! =)
Ett år....
Helt sjukt hur snabbt tiden har gått, men samtidigt kommer jag på hur mycket jag hunnit med under denna tid.
Jag minns allt som igår, och jag tänker aldrig glömma. Det var en månad som stärkte mig och fick mig att stå upp för mig själv.
Det är jag väldigt tacksam för idag!
Så det får bli dagens tanke,
våga stå upp för dig själv.
Kommentarer
Trackback
