Cant sleep

I sängen ligger Mathias och sover.. jag har försökt. Men jag kan bara inte.
Det är alldeles för mycket tankar som snurrar runt, runt och jag blir galen.
Jag ligger och väntar på att sommaren ska komma med värme och glädje,
då jag vet att sommaren är en tid då jag verkligen lever.

Men i samma tanke kommer jag fram till att ingenting kommer att bli sig likt.
Idag är det 4 månader sedan Frida Evelina Paulsson lämnde ett stort hål efter sig,
och jag har verkligen tänkt på henne många gånger under den här dagen.
Det började redan igår då jag satt och såg på en dragracingfilm från Piteå 2008.
Jättekul, tyckte jag. Kul att se dig själv samt många andra som tillhör ens familj på sommaren.
Det var kul, fram tills jag såg något grönt bland juniordragstrarna.
Jag kände hur hjärtat började slå jättefort, och jag kan nästan lova att hjärtslagen hade synts utanpå kroppen om någon tittat efter. Hjärtat slog, och jag kved....
Några par bland juniorerna körde iväg, och mitt hjärta fortsatte slå. Jag visste vad jag skulle få se, men jag visste inte om jag skulle klara av det.
Där rullade hon in för burn-out. Den gröna bilen, Wild Child, med min Lill-Frida som förare.
Paniken flög över mig och jag gick fullkomligen sönder. Smärtan går inte att beskriva.... Och jag vill inte heller att någon ska behöva uppleva den. Det gör så ont.
Efter ett tag fortsatte jag kolla på filmen, nu med Mathias bredvid mig.
Jag lugnade ner mig, och när hon återigen kom in i bild gick det bättre.
Att hon skulle vara borta kändes inte längre så verklighetstroget;
Klart Frida ska finnas och köra med oss, sommar efter sommar.
På två dagar har jag nu fått se henne 5 gånger, min ängel. Idag såg vi på en film från Sundsvall, jag minns tävlingen som igår. Det var tävlingen Frida kom tvåa och Jessica vann, Frida tyckte att var så pinsamt att ta emot priset, att hon vände ryggen mot publiken.
Våran älskade Lill-Frida!

Som sagt, ett lugn satte sig ändå min kropp efter att ha fått sett henne, det var som att hon var så nära. Att verkligheten inte kan vara så grym som den visat sig vara.
Efter filmerna sprang verkligheten ikapp, och jag vet att allt är så mycket värre än vi kunnat ana.
Om vi bara hade vetat det vi vet nu, för ett halvår sedan.
Jag hade inte tvekat, jag hade tagit dig i min famn och sagt att du aldrig hade behövt känna dig ensam. Att hur hemska saker och ting än är, så har du alltid stöd från oss som älskar dig. Och det är många ska du veta!
Frida, om du bara visste hur älskad du är!
Jag saknar dig........

Och som om inte detta skulle räcka, så slits fler människor bort från oss. På en gång frågar jag mig, vad är det för mening med allt?
Man brukar säga att allting har en mening och ur varje ont kommer det något gott.... Men jag undrar, vad av allt detta hemska som vi genomgått, ska kunna leda till något bra. Och även om det bra kommer att komma, så var det ALDRIG värt att vi skulle tappa dessa underbara människor.
Som min kloka mor brukar säga;
Livet är som en skör tråd. Och allt vi har är bara till låns.

Men det kan väl inte ta slut här? Det måste väl finnas mer? Om Big Bang, eller Gud om vissa vill tro det, skapade allt detta så måste det väl finnas mer än bara det ynkla lilla plats vi har på jorden för en stund. Som i sagorna möts vi i Nangijala, där det nu bara finns lycka. Tills dess vet jag att ni sitter på varsit moln och dinglar med benen och tittar ner på oss. Like our guardian angles.
Håll mig i handen, jag kan verkligen behöva det!

ErikKoistinen * FridaPaulsson * NiclasNorgren * KerstinHahr
För att bara nämna några som lämnde jorden för tidigt.
För oss kommer det ta flera år, men för er är det bara som en dag,
sen ses vi igen. I Lyckans Land, där solen alltid ler.

Kommentarer
Postat av: mamma

Tårarna rinner nedför mina kinder,allt är så overkligt.Det gör så ont i kroppen och i själen hela tiden. Jag saknar Kerstin så otroligt mycket,och hatar att se morfar ledsen och ensam. Det är så orättvist... Men jag vet att Kerstin är handplockad och är någon alldelens speciell person,som behövs på ett annat ställe.Och vi kommer att få träffa henne igen...hon sitter väl där på en brygga med fötterna dinglande ner mot vattnet och fiskar upp dom finaste fiskarna. Vi kommer till dig en dag Kerstin...för oss många år bort,men för dig vilken dag som helst. Du fattas oss för alltid.

2010-02-22 @ 10:54:43
Postat av: Marielle

Gråtandes sitter jag här på jobbet och känner sorgen, jag med. Men jag håller med. JAG VET att det finns något efter detta och med egna ögon har jag upplevt så mycket oförklarligt. Därför vet jag att de som gått bort för tidigt sitter bredvid oss när vi saknar dem. Att minnas dem med glädje är det bästa vi kan göra för att överleva sorgen då andra tas ifrån oss. PUSS

2010-02-22 @ 11:10:08
Postat av: johanna

ÅÅ, saknar frida jätte mkt, tänker på henne varge sekund (L):(

2010-02-22 @ 17:22:46
URL: http://johannatorrissen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0