-

Idag är det ett år sedan vi lyfte våra vingar mot varmare breddgrader.
31 januari 2009 begav jag, Malin, Johanna, Sonny och Nichlas oss till Afrika.
Slutdestinationen var Nairobi, Kenya, för att bosätta oss på svenska skolan där.
Våran resa skulle pågå under en månads tid och vi skulle utsättas för enorma påfrestningar.
Vi var borta från våra familjer, fick uppleva stressen i Afrika, agning bland barn och framför allt den fruktansvärda missär vi stötte på i Afrikas största slumområde: Kibera.

Månaden gick jättebra och vi stöttade varandra till tusen. Många tårar rann, men i samma stund insåg vi hur bra vi hade det här hemma. Att man inte ska klaga då vi har mat på bordet varje dag och tak över huvudet.
Vi insåg snabbt att skolundervisningen i Sverige fungerar otroligt mycket bättre än där. Man hade höga förväntningar på barnen, som dom inte alls levde upp till, och barnen fick skäll. Det var inte alls kul att se!

I Kibera väntade det värsta tänkbara, lukten var fruktansvärd och vägarna bestod av nedtrampade sopor. Bajspåsar var slängda efter vägarna och överallt kunde vi se människor i missär. Liggandes efter gatan med flugor över sig, hus som bestod av plåtar lutade mot varandra. Det går inte ens att förställa sig och så här i efterhand kan jag inte förstå vad jag egentligen upplevde.
Det fruktansvärda delades dock med glädje, för glädjen man kunde se i dessa barns ögon var total. Överalt gick dem i klumpar, ropade i kapp "How are you, im fine". Att se dessa barn kunna le, trots deras levnadssätt, sätter tankar i huvudet. Som sagt, hur bra vi egentligen har det.

Men det var ju faktiskt inte bara hemskheter och orättvisor vi fick uppleva under vår månad i Kenya. Under en av helgerna var vi faktiskt på safari i Maasai Mara. Där fick vi dansa med maasaier, se HUR många olika djur som helst och bo på ett helmysigt hotell, där rummen bestod av TÄLT. Med kaklade badrum, rinnande vatten och elektrisitet. Så camping fick en helt annan innebörd ;)
Att se alla dessa djur på så nära håll var hel häftigt, då vi hörde elefanterna andas och såg girafferna vandra i flock. Jag minns hur jag tänkte på mamma när jag stod öga mot öga mot de vackra lejonen, med bara en bil emellan.
I efterhand fick vi veta att vi hade sett i princip alla djur som gick att se, det var häftigt!

Som sagt, resan innebar skratt och gråt, glädje och missär. Det är det häftigaste, samtidigt som det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Men jag är så otroligt glad över att jag fick vara med om detta. Det är något jag alltid kommer att bära med mig, och det är något som jag lägger en tanke på ofta. På hur duktiga vi var när vi klarade oss på andra sidan jorden i en månads tid, fem 18åringar.
Vi gjorde det bra! =)

Ett år....
Helt sjukt hur snabbt tiden har gått, men samtidigt kommer jag på hur mycket jag hunnit med under denna tid.
Jag minns allt som igår, och jag tänker aldrig glömma. Det var en månad som stärkte mig och fick mig att stå upp för mig själv.
Det är jag väldigt tacksam för idag!

Så det får bli dagens tanke,
våga stå upp för dig själv.

I natt, eller rättare sagt i morse, hände något mycket otrevligt.

Jag drömde...
I drömmen så var allting som hänt sedan 21 oktober med,
det vara bara det att två till hade gått bort. Två stycken som står mig MYCKET nära.
Jag hade panik och skrek, men det var som att omgivningen accepterade bortgången.
Jag försökte tänka "dem har det säkert bättre nu" och att dem skulle få träffa min lilla ängel som valde den mörka, dumma vägen.
Men paniken tog över och jag vaknade.

Så där låg jag i Mathias säng, vänd mot väggen.
Jag visste att jag var vaken, men jag visste inte om det bara hade varit en dröm,
eller om jag fortfarande levde i mardrömmen.
Så många gånger som jag sagt att jag velat vakna upp ur den värsta av drömmar den senaste månaden, men inte gjort det.

Ovissheten fick mig att totalt bryta ihop, jag skakade, grät, och plötsligt känner jag Mathias varma famn omkring mig.
Tårarna fortsatte rinna, men till slut kunde jag lugna ner mig och inse att den senaste delen av mardrömmen faktiskt hade gått att vakna upp ur.

Det är första gången, på senare år, som jag har vaknat upp och gråtit över en dröm.
När jag var liten så vet jag att jag kunde gå in gråtandes i mamma och pappas sovrum efter en dum dröm,
ta med mig mamma till min säng, och sedan somna om till hennes lugnande ord.
Men det var länge sedan nu....

Det värsta imorse var bara att jag inte visste om jag drömt eller om den dumma mardröm jag lever i hade blivit mörkare. Nu vet jag.

Idag är en värkandes dag,
likadant var det igår.
Denna vecka har vi tränat i skolan,
och då menar jag inte bara lite.
Det har varit både gympa och aerobics,
och idag är det dags för vattenmetodik och livräddningg.
Det är en jätterolig kurs,
och det är så skönt att på lektionstid få röra på sig.
Men det känns i kroppen,
minst sagt!
Kroppen skriker av träningsvärk,
men det är bara att bita ihop och fokusera mot sommaren.

Så idag blir det alltså bad,
sedan åker jag till stan där jag träffar upp Mathias för att följa med honom hem.
Att jag har längtat efter denna stund är bara förnamnet.
Jag är inte gjord för ett distansförhållande,
det är bara att konstatera.
Vad helgen i skogen består av är lite oklart,
men det jag vet är att vi ska vara hundvakt och sedan är vi bjuden på middag hos hans kompis.
Det blir riktigt mysigt tror jag!

Och tårarna fortsätter att rinna...
Du får inte försvinna.
Det läskigaste är ändå att vi kan sitta och prata om allt,
men jag har så svårt att förstå att det är hon vi pratar om.
Jag är medveten om vad som händer,
men det går inte riktigt upp för mig att jag håller på att tappa henne.
Jag ser bilder, och det hugger i hjärtat.
Jag trodde aldrig att jag skulle behöva leva utan dig... Inte än på många år...

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra!
Paniken tar över min kropp och tårarna fullkomligen sprutar!
Jag kan inte vara stark, jag kan inte låtsas att allting är bra,
när jag vet att du ligger på sjukhus och för varje dag som går så försvinner du mer och mer!

Dagen har gått bra, när jag har tänkt på annat.
Men så fort hjärnan inte har fullt upp med annat tränger paniken sig på och tar över mig.
Verkligheten gör sig påmind, medan jag försöker övertyga mig om att hoppet snart kommer tillbaka.
Att dom snart ska inse vilket misstag dom gjort, och att hon inte kommer att slitas ifrån oss.
Att hon kommer att komma tillbaka, och att allting blir bra igen.
Att vi åker till fjällen och hon följer med,
att hon sitter där på skotern med Ronja innanför overallen.
Att hon är med!


This is where you belong, with us!

Jag vet inte vad jag ska ta mig till,
när jag vet att det inte kommer att bli bättre.
Jag kommer aldrig kunna säga:
Hoppas du får det bättre där du hamnar.
För du hade det så bra här.
Allting var så bra, du var så glad,
tills natten kom då allting förändrades.
Över en natt, och sedan blev ingenting sig likt igen.

Det är så orättvist..........
Orden räcker inte till, tårarna tar över.
Jag vill bara att du ska läsa detta,
och förstå hur mycket jag älskar dig.

I hela mitt liv har du funnits där,
intill min sida.
Stöttat och uppmuntat mig till sådant jag tagit mig för.
Du har visat mig en värme som inte går att förklara.

Ingenting i denna mardröm går att förklara, förutom att det gör så FRUKTANSVÄRT ont!

Hur mycket ska man behöva tåla, innan man går sönder fullständigt....
Jag trodde att jag hade känt på riktigt smärta,
men den 21 oktober förändrades allt.
Enda sedan dess, snart 3 månader har allt bara blivit som en mörk mardröm,
som jag bara önskar skulle ta slut.
Att någon skulle tända lampan i taket och säga att allt är bra igen,
att allt bara var en dröm som jag inte längre skulle behöva uppleva.

Jag vill att någon kommer och nyper mig i armen, så att jag kommer tillbaka till verkligheten,
för just nu befinner jag mig på en annan planet,
eller inuti en bubbla.
Jag skriker och skriker, men ingen hör mig.
Folk försöker förstå,
men dem ser inte hur jag fullkomligen går sönder inuti....

Jag är så less på att må dåligt,
men samtidigt är jag så less på att någon försöker kolla hur mycket en människa klarar av.
Varför ska livet vara så orättvist?
Varför måste jag känna mig så sårbar?
Varför måste människor man tycker om slitas ifrån en?

21 oktober.... det har ALDRIG gjort så ont inuti,
en vecka senare kom beskedet som kändes så overkligt...
Men det var som jag sa då, det är inte slut än.
Och jag hade rätt, det var inte slut, vi skulle behöva måste gå igenom något som är värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag kommer aldrig kunna acceptera!

Livet kommer aldrig mer bli detsamma,
och jag vet att dom säger att livet måste gå vidare,
frågan är bara hur?
Hur ska jag någonsin kunna lita på att vägen jag går efter är rätt,
att vännen jag håller i handen kommer att finnas kvar?
Hur ska jag någonsin kunna få tillbaka tilliten till att dem jag älskar,
kommer att förbli omkring mig....

Jag vill skrika, men det kommer inget ljud.
Det fastnar i halsen, och kvar blir en klump som växer sig större och större.
Vad blir då kvar? Hur ska denna mardröm sluta? Kommer den att ta slut?

Frågan är ju....
Men en sak är säker, ingenting kommer NÅGONSIN bli sig likt igen.

Mathias har just åkt och här sitter jag i träningskläder påväg till gymmet.
Det var länge sedan jag var där, och jag är minst sagt lite besviken på mig själv att jag har släppt efter så mycket med träningen.
Jag och Sofia som var såå duktiga i höstas, 3-4 gånger i veckan var inget problem. Nu har jag tur om det ens blir 2 gånger man orkar sig dit.
Vi får skylla på att det har kommit så mycket emellan, med jul, nyår och andra trevligheter.
Man hinner ju faktiskt inte med allt!

Just nu känns det som om mitt liv bara består av pluggning,
eller åtminstone ångesten över att jag borde plugga!
Jag säger en sak, sätter mig en stund, och sedan kommer jag av mig.
Det är så mycket annat som tar min tid.
Obra...

Men nu, fram till torsdag ska jag verkligen försöka vara duktig!
Träning och plugg, jag ska göra mitt bästa!

Det är roligt egentligen, hur beroende man kan vara av någon.
Ibland blir jag faktiskt lite rädd för mig själv ;P
M. åkte igår, och det blev jättetomt på en gång, riktigt jobbigt.
Nu är det färdigtlängtat tyckte jag, så nu är han snart påväg hit igen.
Först skulle han komma på lördagen, sedan fredagen. Sen blev det tal om torsdag.
Och nu, vad är det för dag nu? Jo, onsdag.
Kalla mig knäpp, men jag skyller på att jag är förälskad ;)
Jag säger som min mamma säger "Ni har kommit upp i en ålder nu, när man vill vara med varandra"
Jo tack, jag känner det! ;D


Love of my life

Idag har jag iallafall varit jätteduktig och pluggat. Jättemycket har jag fått gjort.
Känner mig riktigt stolt över mig själv, trodde inte att jag skulle få så mycket gjort som jag fått idag.
Det är långt ifrån färdigt, men jag är närmare kunskap nu än tidigare.
Jag måste bara lära mig att kunna fokusera.

Tidigare har jag varit jätteduktig i skolan. Med bra betyg, bra kontakt med lärare och jag har varit väldigt ambitiös!
Redan när jag började på universitetet kände jag att jag behövde sänka kraven på mig själv för att kunna klara av det, man behöver faktiskt inte prestera bästa möjliga varje gång. Huvudsaken är ju att man klarar av det man tar sig an.
Att jag sedan tappat all motivation och framförhållning skyller jag på allting som har hänt de senaste månaderna. Jag är inte mer än människa, och det går inte att vara på topp efter allt jag gått igenom. Det har verkligen varit den värsta hösten i HELA mitt liv, det är något som jag inte unnar min värsta fiende!
Så skolan har hamnat i bakkant, jag har inte kunnat fokuserat....

Förhoppningsvis hittar jag tillbaka nu när vi går mot rätt årstid. Jag vill inte ha mörker och kyla, tacka vet jag att gå runt i kjol och linne, solen värmer och solglasögonen är på. Då trivs jag som bäst! Vi går mot den tiden nu, varje dag blir en dag närmare!


När sommaren är som bäst

Vart ska jag hitta inspirationen till att plugga,
när jag vet att du befinner dig på sjukhus.
Allting har gått så fort,
och vi vet ingenting från en dag till en annan.
Ena dagen ser vi framsteg och ljusning.
Medan följande dag pratar du inte, och jag vet inte alls vad som väntar.

All denna ovishet sätter verkligen tankar i huvudet,
och jag vet inte hur jag ska fungera.
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra.
Jag är så ÄCKLIGT less på att aldrig få vara lugn i kroppen.
En tragedi överlappar en annan,
och hela tiden är jag på helspänn.
Hjärtat slår, och panik sprider sig.

Du har alltid funnits i mitt liv,
det har varit så självklart.
Jag tänker fortsätta ha dig i mitt liv,
det är bara så!
Snälla, snälla, snälla,
Blir bra nu!
Kan ni bara hitta felet,
och låta henne bli bra?!

Jag orkar inte må dåligt längre.
Jag vill vara glad och lycklig,
skratta och vara sprallig.
Jag vill vara den Emelie jag trivs med att vara.
I dagens läge - sedan i oktober - kan jag skratta och jag är lycklig till stor del,
men mitt hjärta är skadat och jag kan inte låta mig själv leva fullt ut.
Det är som om jag hela tiden går runt och oroar mig,
tänker dumma tankar och inbillar mig saker.
Dumma, dumma tankar som ger mig panik,
panik om att folk i min närvaro ska försvinna.
Att jag ska stå ensam kvar.

Jag känner mig så rädd....

Gott nytt år everyone! =)
Själv spenderade jag mina sista timmar på året i skogen,
tillsammans med världens bästa pojke! Och hans vänner och familj.
Det var mysigt, men dagen efter var inte fullt lika taggad.

Lina och Linus åkte hem i onsdags, inte kuligt alls!
Det är mina favoriter, och sen ska dom bå så fruktansvärt långt bort.
Inte okej.
Dom tog med sig Frida ner till Arboga för att hon skulle få chansen till en bra avslutning på året,
vilket jag har fått för mig att hon fick efter telefonsamtal.

Hittills har inte mycket hänt undert det nya året.
Men ett nytt år betyder nya möjligheter och det är bara fantasin som sätter gränser! =)

Ikväll har jag dessutom visat Mathias en massa bilder från fjällen,
och någonting så fruktansvärt vad taggad jag blev.
Finns det någon tid på året som jag mår så bra på, då är det i fjällen.
Med den friska luften, människorna, skrattet och en massa skoterkörning!
Ja tack för den tiden nu! <3