-

I natt, eller rättare sagt i morse, hände något mycket otrevligt.

Jag drömde...
I drömmen så var allting som hänt sedan 21 oktober med,
det vara bara det att två till hade gått bort. Två stycken som står mig MYCKET nära.
Jag hade panik och skrek, men det var som att omgivningen accepterade bortgången.
Jag försökte tänka "dem har det säkert bättre nu" och att dem skulle få träffa min lilla ängel som valde den mörka, dumma vägen.
Men paniken tog över och jag vaknade.

Så där låg jag i Mathias säng, vänd mot väggen.
Jag visste att jag var vaken, men jag visste inte om det bara hade varit en dröm,
eller om jag fortfarande levde i mardrömmen.
Så många gånger som jag sagt att jag velat vakna upp ur den värsta av drömmar den senaste månaden, men inte gjort det.

Ovissheten fick mig att totalt bryta ihop, jag skakade, grät, och plötsligt känner jag Mathias varma famn omkring mig.
Tårarna fortsatte rinna, men till slut kunde jag lugna ner mig och inse att den senaste delen av mardrömmen faktiskt hade gått att vakna upp ur.

Det är första gången, på senare år, som jag har vaknat upp och gråtit över en dröm.
När jag var liten så vet jag att jag kunde gå in gråtandes i mamma och pappas sovrum efter en dum dröm,
ta med mig mamma till min säng, och sedan somna om till hennes lugnande ord.
Men det var länge sedan nu....

Det värsta imorse var bara att jag inte visste om jag drömt eller om den dumma mardröm jag lever i hade blivit mörkare. Nu vet jag.