-

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra!
Paniken tar över min kropp och tårarna fullkomligen sprutar!
Jag kan inte vara stark, jag kan inte låtsas att allting är bra,
när jag vet att du ligger på sjukhus och för varje dag som går så försvinner du mer och mer!

Dagen har gått bra, när jag har tänkt på annat.
Men så fort hjärnan inte har fullt upp med annat tränger paniken sig på och tar över mig.
Verkligheten gör sig påmind, medan jag försöker övertyga mig om att hoppet snart kommer tillbaka.
Att dom snart ska inse vilket misstag dom gjort, och att hon inte kommer att slitas ifrån oss.
Att hon kommer att komma tillbaka, och att allting blir bra igen.
Att vi åker till fjällen och hon följer med,
att hon sitter där på skotern med Ronja innanför overallen.
Att hon är med!


This is where you belong, with us!

Jag vet inte vad jag ska ta mig till,
när jag vet att det inte kommer att bli bättre.
Jag kommer aldrig kunna säga:
Hoppas du får det bättre där du hamnar.
För du hade det så bra här.
Allting var så bra, du var så glad,
tills natten kom då allting förändrades.
Över en natt, och sedan blev ingenting sig likt igen.

Det är så orättvist..........
Orden räcker inte till, tårarna tar över.
Jag vill bara att du ska läsa detta,
och förstå hur mycket jag älskar dig.

I hela mitt liv har du funnits där,
intill min sida.
Stöttat och uppmuntat mig till sådant jag tagit mig för.
Du har visat mig en värme som inte går att förklara.

Ingenting i denna mardröm går att förklara, förutom att det gör så FRUKTANSVÄRT ont!