-

Vart ska jag hitta inspirationen till att plugga,
när jag vet att du befinner dig på sjukhus.
Allting har gått så fort,
och vi vet ingenting från en dag till en annan.
Ena dagen ser vi framsteg och ljusning.
Medan följande dag pratar du inte, och jag vet inte alls vad som väntar.

All denna ovishet sätter verkligen tankar i huvudet,
och jag vet inte hur jag ska fungera.
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra.
Jag är så ÄCKLIGT less på att aldrig få vara lugn i kroppen.
En tragedi överlappar en annan,
och hela tiden är jag på helspänn.
Hjärtat slår, och panik sprider sig.

Du har alltid funnits i mitt liv,
det har varit så självklart.
Jag tänker fortsätta ha dig i mitt liv,
det är bara så!
Snälla, snälla, snälla,
Blir bra nu!
Kan ni bara hitta felet,
och låta henne bli bra?!

Jag orkar inte må dåligt längre.
Jag vill vara glad och lycklig,
skratta och vara sprallig.
Jag vill vara den Emelie jag trivs med att vara.
I dagens läge - sedan i oktober - kan jag skratta och jag är lycklig till stor del,
men mitt hjärta är skadat och jag kan inte låta mig själv leva fullt ut.
Det är som om jag hela tiden går runt och oroar mig,
tänker dumma tankar och inbillar mig saker.
Dumma, dumma tankar som ger mig panik,
panik om att folk i min närvaro ska försvinna.
Att jag ska stå ensam kvar.

Jag känner mig så rädd....