-

Hur mycket ska man behöva tåla, innan man går sönder fullständigt....
Jag trodde att jag hade känt på riktigt smärta,
men den 21 oktober förändrades allt.
Enda sedan dess, snart 3 månader har allt bara blivit som en mörk mardröm,
som jag bara önskar skulle ta slut.
Att någon skulle tända lampan i taket och säga att allt är bra igen,
att allt bara var en dröm som jag inte längre skulle behöva uppleva.

Jag vill att någon kommer och nyper mig i armen, så att jag kommer tillbaka till verkligheten,
för just nu befinner jag mig på en annan planet,
eller inuti en bubbla.
Jag skriker och skriker, men ingen hör mig.
Folk försöker förstå,
men dem ser inte hur jag fullkomligen går sönder inuti....

Jag är så less på att må dåligt,
men samtidigt är jag så less på att någon försöker kolla hur mycket en människa klarar av.
Varför ska livet vara så orättvist?
Varför måste jag känna mig så sårbar?
Varför måste människor man tycker om slitas ifrån en?

21 oktober.... det har ALDRIG gjort så ont inuti,
en vecka senare kom beskedet som kändes så overkligt...
Men det var som jag sa då, det är inte slut än.
Och jag hade rätt, det var inte slut, vi skulle behöva måste gå igenom något som är värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag kommer aldrig kunna acceptera!

Livet kommer aldrig mer bli detsamma,
och jag vet att dom säger att livet måste gå vidare,
frågan är bara hur?
Hur ska jag någonsin kunna lita på att vägen jag går efter är rätt,
att vännen jag håller i handen kommer att finnas kvar?
Hur ska jag någonsin kunna få tillbaka tilliten till att dem jag älskar,
kommer att förbli omkring mig....

Jag vill skrika, men det kommer inget ljud.
Det fastnar i halsen, och kvar blir en klump som växer sig större och större.
Vad blir då kvar? Hur ska denna mardröm sluta? Kommer den att ta slut?

Frågan är ju....
Men en sak är säker, ingenting kommer NÅGONSIN bli sig likt igen.