-

Sitter här i köket med datorn framför mig.
Har för en liten stund sedan gjort klart ett av dem stora arbeten som legat på mig.
Nu är det projektrapporten kvar, den är stor, men om man tar lite i taget så ska det nog gå bra.
Hade tänkt att sätta mig någon timme ikväll och bara skriva lite. Jag vet ju vad jag ska skriva, det handlar bara om att sätta sig ner och ta tag i det. Heja Emelie.
Ett tag hade jag tänkt att sitta hela dagen, men jag känner att det har jag inte energi till.
Istället har jag fått ett erbjudande att se hockey med fantastiska människor nu i eftermiddag. Det ser jag verkligen fram emot! Sen är jag ledig imorgon också, och då hade jag tänkt att vara duktig. Jag vet att det kommer att kännas underbart på fredag när jag lämnar in arbetet. Slippa tänka på det. Det ser jag fram emot.

Nu har vi varit långledig. Slutade 11.30 i torsdag och då gick jag ner på stan och träffade Marielle en sväng. Skönt att bara få prata ut, med en kopp kaffe i handen, i solen med den bästa!
På kvällen grillade vi hos Ellen och hade det mysigt. Kvällen sen blev lite speciell, och jag slutade på Liljasberget hos Marielle och David med deras kompisar. En blandad kväll, men ändå lyckad!
På fredagen fyllde kusin Erik 17 år och då var det dags för kalas. Som slutade med grillmiddag. Det var riktigt mysigt, och Jag och Sofia satt och drack lite vin. Inte dåligt vuxet.
Igår mina vänner, då var det utmaning för systrarna Jonsson. Vi skulle ta oss an en cykeltur till Umeå. Det började med att Jag, mamma, Frida och David satte av i riktning mot stan. Men när vi kom till Norrmjöle avbröt mamma och David, och jag och Frida fortsatte. Allt som allt blev det en sträcka på 3,7 mil ungefär. Och under en sån tid hinner man prata på ganska bra. Det var riktigt roligt, men jag kan lova att det känns i rumpan idag ;D

Anledningen till min rubrik... Fick höra en tråkig sak imorse. Eller redan igår fick jag höra att en person, en man,  omkommit i en skoterolycka i Tärna. Då började diskusionerna om varför man väljer att köra skoter i maj. Imorse fick jag veta vem det var och jag får en klump i magen. Dottern till denna man står mig inte jätte nära, men jag vet vem hon är och vi har gått i parallellklass i 3år. Och även sonen i familjen har umgåtts med en del. Hur det än är så ska ingen behöva gå igenom en sådan här sak, det är så fruktansvärt hemskt att det ska behöva hända. Jag lider verkligen med familjen idag och hoppas verkligen att vardagen kommer att ljusna snart igen, trots att det känns jobbigt nu.
Det här fick mig att tänka en hel del. Det är så otroligt viktigt att man tar vara på varje dag och gör något gott av den. Man ska visa sina medmänniskor vad dem betyder och bekräfta att man uppskattar deras närvaro. En dag står dem inte där längre, och då är det försent.

Usch för död. Är det något som jag verkligen har panik över så är det döden, att veta att människor inte kommer tillbaka. Usch, usch, usch.

Ta hand om er!
Puss.