Getting closer...

Dagarna kryper allt närmare och närmare, och jag vet att jag inte är den enda i klassen som inte ser fram emot tentan på torsdag. Kikar runt på facebook och ser hur fler än jag bara skulle vilja dra täcket över huvudet och kliva upp på fredagmorgon. Drömma går ju.
Nu går vi den utbildning som vi går, och till den hör tentor till. Bara att bita ihop.
Det känns som att jag pluggar, pluggar och pluggar. Men sedan hur mycket som fastnar vet jag inte.
Vågar knappt förhöra mig själv i huvudet efter att jag suttit och läst, jag förlitar mig helt enkelt på att hjärnan någonstans långt bak snappat upp det texten handlat om och tar fram det på torsdag.
Bra tentainställning? Förberedd? Nja, inte precis.
Men samtidigt tänker jag för mig själv, vad är det värsta som kan hända? Egentligen?
Jo, att jag får en omtenta. Någon gång ska vara den första, och det kan inte vara världens undergång.
Jag måste nog helt enkelt sänka kraven på mig själv litegrann tror jag.
Det jag kan på torsdag, det kan jag. Mer kan jag inte göra.

Så var det med det. Jag har morgondagen på mig att plugga också, men tentaångesten måste jag försöka trolla bort.
Kanske genom lite färsk ananas ikväll som mamma köpt hem. Den står bara och väntar på att bli uppskivad efter att jag lästa klart i mina papper. Det ska jag ge mig själv som belöning ikväll =)

Annars har dagen ändå varit rätt så bra. Vaknade upp av ett mysigt sms, somnade om med ett leende på läpparna och vaknade om en timme senare. Efter att regnet lagt sig tog jag och mamma en välbehövligpromenad. Sedan väntade timmar av pluggning. Men det gick bra faktiskt, har läst mycket och gjort en del övningsuppgifter. Det sista ligger och väntar på att bli gjort ikväll. Och imorgon blir i princip samma sak, öva, öva och öva. Det enda jag kan göra.
På seneftermiddagen åkte jag med mamma in till stan för att hämta upp Frida på stan. Innan jag och Frida tog bilen hem igen åkte vi förbi graven... Gravstenen stod där, med namnet i guld. Tårarna rann på oss alla tre, och det gjorde så ont. Stenen var jättefin, men vad gör det, vi får henne ändå inte tillbaka =( Livet är såå fruktansvärt orättvist ibland. Om det bara fanns något man kunde göra för att påverka situationen... men inte...
I will always love you.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0