Tears.

Sitter i bilen nu efter en dag med mamma och Frida i stan.
Dagen började med att vi åkte till Hössjö, där vår volvo stod väntandes.
Efter att jag besökt Marie igårkväll så var bilen inte lika taggad som jag på att åka hem,
och den vägrade att starta. Pappa tror attt det har med bränslepumpen att göra, så den startade inte idag heller,
så nu åker vi runt i Maries bil som vi fått låna.

När vi kom till stan for vi och åt på Great Easten, och åt kinamat.
Suuupergott och jättemättande.
Men kyckling och nudlar tackar jag gärna inte nej till.

Efter lunchen bar det av till frisören, så nu har jag inge hår kvar.
Éller lite har jag kvar, men jag när nöjd.
Och nu förtiden växer mitt hår som aldrig förr, så då vet jag att så länge håret är fräscht så kommer det att fortsätta växa.

Ikväll händer ingenting. Kaos, kaos, och energi till att hitta på något är obefintlig.
Det blir att se Idol!

Idag besökte vi olycksplatsen också.
Ljus var tända intill platsen, kurvan, där billyckan inträffade för två dagar sedan.
Att där, mitt bland ljusen se en bild på Niclas, fick mig att förstå att det här inte bara är någon dum mardröm.
Inte det här heller.
Niclas, som alltid kom med ett leende på läpparna, som alltid var villig att hjälpa till, som spred en positiv känsla i sin omgivning..... Finaste Niclas.... Det går inte, det får inte vara så här.

Tårarna rann och mitt hjärta gick bokstavligt talat itu. Det gjorde såå ont, igen.
Varför är livet så orättvist.
De hade hela livet framför sig!
Både han, Linn och Frida.
DET FINNS INGEN GUD, om du funnits det skulle "han" aldrig tillåta att tre barns öden slutade såhär.
Tre barn med livet framför sig.
Jag finner inte ord!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0