-

Vaknade upp i morse, och jag kände mig inte riktigt på topp. Både jag och Mallan kände oss lite småsjuka. Jag hade ont i halsen och var lite snuvig. När jag ändå klivit upp var det lika bra att följa med på gymmet, dock tog jag det väldigt lugnt. Men det är bara så skönt att hålla igång på nåt sätt. När man inte känner sig riktigt frisk, saknar man mammas varma famn. Men snart är jag där, och då tänker jag inte släppa!

Efter frukosten promenerade jag, Johanna och Sonny iväg till Amicus där vi skulle ta ett avskedskort med barnen. Som vanligt hade inte informationen gått fram, så ingen visste om att vi skulle komma. Efter en stund var barnen samlade och vaktmästaren fotade oss. Han berättade då för Johanna att han aldrig tidigare fotat någongång, vilket vi i Sverige ser som en självklarhet. Korten blev mysiga, och det känns bra att fått våran tid där förevigat.
Sedan gick vi hem igen. Måste medge att det kändes drygt att gå fram och tillbaka dit för ett foto. Men man ska inte klaga.

Vid 10.30 hade Francis sagt att han skulle komma och hämta oss på skolan. Men klockan hann bli 11.10 innan han kom. Det är som man säger i Afrika, ingen kommer i tid.
Vi satte oss i en Matatu och åkte iväg för ytterligare en dag i Kibera. Vi anlände till skolan vi varit på tidigare, och överlämnade våra gåvor. Dom blev så tacksamma och sa flera gånger att "God bless us". Det kändes så bra att veta att vi gjort något för barnen där. För oss är det inga större kostnader, men för dom är det jättemycket värt. Vi delade ut lite material till barnen och sedan lekte vi med dem en stund. Glädjen bland dem går inte att beskriva. Dom hängde och klängde i oss. Skulle springa efter och ta i hand. Det var verkligen jätte mysigt. Innan vi skulle fara så bad rektorn på skolan att vi skulle komma tillbaka igen innan vi for. Vi hoppas att vi kan genomföra det, dock är tiden här i Afrika knapp, och vi vet inte riktigt var vi ska få in det. Men allt handlar om att man måste prioritera. Det löser sig!
Vi var även förbi Womens powergroup igen och handlade lite av dem. Det känns så bra att kunna bidra med lite, när man vet vilket behov dom är av allt.

Imorgon börjar våran praktik på Arcadia. Det känns spännande, men lite otäckt. Men om Mallan har klarat det, så ska väl jag också kunna klara det. Jag återkommer imorgon om hur det gick. Håll tummarna för mig att jag inte bryter ihop.

Ta hand om er där hemma.
Om 11 dagar ses vi igen!
Pussar Emelie.